Jag tror jag ska sadla om och bli hjärnkirurg eller något annat som kräver enorm precision, stadig hand och fingerfärdighet (det lät som en beskrivning av en cell på fångarna på fortet). För jag fick ut deras kära boxerkort med hjälp av en pincett och tålamod.
Känslan när de ringde upp mig var ungefär som om ett barn trillat ner i en brunn eller liknande. Normalt sett så är det jag som brukar ringa och säga att jag skulle behöva tvätta bilen eller liknande. Ofta så brukar det jag ska göra i pvik "av en slump" inträffa runt middagen.
Men denna gången var det mor & far som sa "Kan du kommat hit?! Du får mat!"
En skön vårpromenad ut till nötö och runt kyrkfjärden hann jag med tillsammans med min far också, och lite kaffe. Det behövdes efter denna traumatiska långfredag som på fliskärsvägen, om det velat sig illa, kunde ha blivit väldigt lång...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar